Måleriet är för mig frihet. Färgen är det viktigaste, att få färgerna att lysa i mötet med varandra. Jag målar det som tilltalar mig. Naturen är oftast min inspiration där finns både färg och ljus, form och rörelse. Men jag förhåller mig ganska fritt till det jag ser.

Ibland är det en känsla jag vill beskriva. Ibland vill jag fånga rörelser som i dansbilder. Färgerna har för mig alltid varit känslornas uttryck.

En allvarsam lek. Så beskriver Flodakonstnären Cecilia Winge sitt förhållande till konsten och måleriet. I höst ställer hon ut både i Göteborg och i Floda. Att ha en utställning framför sig är bra för självdisciplinen. Man har ett mål och en deadline som tvingar fram fokus och skärpa.

- Men det kan också vara bra att bara måla av lust ibland. Våga leka, säger Cecilia Winge.

Själv försöker hon alltid hitta till den där känslan.

- Jag målar inte för att överleva ekonomiskt. Jag har målat i 27 år och grunden är min egen lust att skapa med färg, säger hon.
Visst är det roligt att ställa ut, visa upp, träffa människor och prata om sin konst - kanske också att sälja ett och annat verk. Men själva måleriet är ett ensamarbete. Då går man in i sig själv, i sina egna känslor.
- Jag går gärna hit ensam om dagarna så jag kan breda ut mig i ateljén. Kanske hålla på med flera tavlor samtidigt och verkligen gå in i det, säger Cecilia.

Ateljén lig­ger högt upp i det gamla tegelhuset, som är karaktäristiskt för bruksorten Tollered. Här huserar Cecilia och övriga medlemmar i konstnärsgruppen Ateljé E20, grannar med hemslöjdens vävstuga. De arbe­tar alla självständigt men en kväll i veckan träffas gruppmedlemmarna och går en runda i ateljén för att titta på varandras arbeten - och för att ge respons.

- Man har alltid något problem som måste lösas och det är väldigt givande att få andras synpunkter på det man arbetar med, säger Cecilia Winge.

Hon är också med i några andra informella målarsällskap, som gruppen Blå Umbra.

- Vi träffades på Öland för länge sedan, fyra kvinnor som då precis fått våra barn. Nu är vi åtta som ses en vecka om året någonstans för att måla tillsammans. Då turas vi om att laga mat och har stort utbyte av att träffas. Vi får input av varandra.

Det gäller att skapa möjligheter att kunna ge sig hän åt det man fascineras av, det man vill göra.

- När jag går in här i ateljén klär jag av mig vardagen. Det jag söker är den där känslan när det bara tar tag i en, säger Cecilia och tittar på mig som för att se om jag fattar.

Jodå. Jag tror det kallas för flow, eller hängivelse.

Ibland kan en målning börja med bara en färg - som en läng­tan efter blått! En annan gång börjar det med ett streck, eller en känsla. Sen får man se var det tar vägen.

Med oljefärgerna fångar hon ljuset, lystern eller rörelsen hos motiven - natur, blommor, människor, situationer, känslor. Ibland målar hon i akvarell eller med pastellkritor, gör mindre skisser och testar idéer för större målningar. Skisserna åker fram när inspirationen tryter.

Om några veckor ställer Cecilia ut i Göteborg. Konstnärsförbundets samlingsutställning i Traktören öppnar den 30 oktober.

Hennes konst kommer också finnas visas i Floda under hösten, då i kafélokalen hos Per Larsons frukt– och grönsaksaffär på Floda Torg.

TEXT & BILD: GITTAN ÖHMAN

Namn: Cecilia Winge

Ålder: 61 år

Gör: Bibliotekarie i Majorna, konstnärinna

Bor: Radhus i Floda

Familj: Sambo, två vuxna barn, tre barnbarn

Intressen: Måleri, film, litteratur, naturen, promenader. "Tycker både om umgänge och tystnaden". Har en filmklubb med vänner i Floda, en bokcirkel i stan. "I filmklubben ser vi både klassiker och nytt. Det är inte alltid man gillar filmerna men det är alltid roligt att ha sett dem".

Läser just nu: Maj­gull Axelssons 'Jag heter inte Miriam'. "Stark och - tyvärr - aktuell".